Jag var ung och Lilla E hade inte ens hunnit fylla tre år när jag proppade hallen full med flyttkartonger och med det hade tagit ett beslut. Jag hade inte bara flyttat ihop med den kille jag älskar av hela mitt hjärta, jag hade också flyttat in med hans ögonsten, det vackraste han någonsin fått, hans dotter. I början var det omvälvande att gå från ett liv som enbart handlat om mig själv, långa nätter och många fester. Ett liv som jag egentligen planerat med någon annan, men som jag såhär i efterhand tackar oerhört mycket för att jag lämnade. Det var svårt att förstå barns behov i början, svårt att se sig själv som en aktör i ett sammanhang som är större än någonting annat, svårt att se sig själv som en extra resurs, ett stöd och en trygghet. Många gånger har jag varit nära att ge upp, många gånger har livet känts tungt och svårt och därtill så infekterat med alla relationer som korsar varandra runt hela den här staden. Men alla dessa gånger har jag kämpat mig upp, och slagit fast vid att mitt beslut inte kan behandlas som temporärt, att mitt beslut är ett fast beslut och att jag ska göra allt det som står i min makt för att hålla fast vid det jag älskar och ge dem allt det dem förtjänar. Lilla E har alltid haft en mycket stor plats i mitt hjärta, en flicka som är otroligt klok och otroligt godhjärtad, en liten flicka som har format mig till en mycket starkare, varmare och lugnare människa.

Jag har Lilla E att tacka för mycket, hon har levererat utmaningar i tid och minut och jag har lärt känna mig själv på djupet. Jag har lärt mig visa kärlek på ett helt annat sätt än tidigare, att prata om känslor, att prata om livet och att ta vara på livets alla stunder som i vardagen kan kännas banala och mindre betydelsefulla. Lilla E har många gånger varit klokare än mig själv, kommit med rakare och ärligare svar och visat stort mod i många situationer. Jag har mycket att ge tillbaka till den lilla flicka som gav mitt liv en mening. Som tog mig bort från rökiga lokaler, minnesluckor och ångest. Som visade mig hur mycket vi människor kan finna i livet som kan göra oss lyckliga och tillfreds. Som visade mig att lyckan kan finnas innanför en dörr i en lägenhet där det bor en liten flicka, hennes pappa och så en ung kvinna som plötsligt funnit ro. Det är en gåva att få vara bonusmamma, en gåva att få uppleva en uppväxt mitt i den, men på något sätt vid sidan av. Att få vara där på bådas villkor.

Nu har Lilla E varit borta i två veckor och det kommer dröja ytterligare en vecka innan jag får träffa henne igen. En vecka till innan jag får höra henne entausiastiskt berätta om sin resa till mormor, tuggummikulor och sin lillebror. En vecka till innan jag blir övertalad om att läsa en saga till innan det är dags att släcka lampan. En vecka till innan jag får förklara varför sniglar inte bajsar, varför man inte bör tvätta katten med schampoo, vad vi ska göra i morgon och varför det är viktigt att sova för att orka stiga upp.

Även vi bonusföräldrar kan känna en enorm saknad efter något vi knutit ann till, många gånger befästs bara sådana känslor på dem biologiska föräldrarna, men precis som för adoptivföräldrar, för att ta ett exempel, så bli barnet snart ens eget att referera till. Lilla E har blivit mitt extrabarn, ett barn jag vill beskydda från allt ont och ett barn jag önskar lyckligt och välmående. När jag någon gång senare själv får eget/na barn så blir Lilla E deras storasyster och jag tror att hon kommer att bli och vara den bästa storasyster vi någonsin kan önska, Lilla E är något alldeles speciellt.

I går natt när jag stod i en varm dusch så var det inte bara vatten som sköljde över mig, utan även en otrolig tacksamhet. Den tacksamheten var så intensiv att jag blev glad i hela kroppen, alla problem jag någonsin ansett att jag haft rann ur mig och glädje ersatte allt negativt. Att gå och lägga sig med den känslan var väldigt härligt, och jag tror att jag har känslan kvar. För det finns så otroligt mycket som jag är tacksam för, så otroligt mycket som jag skia lära mig att inte ta för givet, för livet är inte så simpelt. Alltifrån att jag är glad att jag kan duscha i rinnande varmt vatten, använda ett fullt utrustat kök och laga mat med varor som jag handlat för mina egna pengar till att jag är otroligt tacksam över många vänner jag har som verkligen är sanna vänner, vänner som ställer upp och som jag alltid, tills dess att jag dör kommer att ställa upp för.

Jag är tacksam över min lilla familj, David och Emilia, fantastiska människor som jag undrar hur jag skulle kunna leva utan. Och jag är tacksam över min stora familj, alla mina släktingar och alla personer som kommit in i mitt liv och blivit familj och är otroligt värdefulla och kloka människor. Jag kommer alltid att ge dem allt dem behöver, allt dem vill ha och allt dem önskar, i den mån jag kan.

Jag är otroligt tacksam över att jag får vara med hästarna, djur som jag älskar så otroligt mycket och som skänker mig så mycket glädje. Och jag är tacksam över att jag får ha en katt hemma som är så vacker och så mysig.

Ibland behövs ett uppvaknande, när vardagen intensivt rullar på och allt runtom blir till grått brus. Ett uppvaknande som gör att man inser vad det är man faktiskt har, vad det är som finns med varje dag, och uppskatta det, för det är det viktigaste och vackraste i livet.

En liten del av allt det jag är tacksam över, tack för att detta förgyller mitt liv!

I går kväll var jag stolt över mig själv när jag gick och la mig. Kanske för att jag kände att jag mognat på ett helt annat sätt och att detta nu är något jag kan praktisera. Det hela började med att jag för några dagar sedan mailade en av Davids kompisar angående hans möjlighet att hjälpa till under den renoveringsvecka vi skall ha här i sommar. Vi har bjudit in många av våra vänner för att vi ska kunna bli klara så fort som möjligt och för att det är så mycket roligare att göra tillsammans. Jag poängterade lite skämtsamt i mailet att jag sedan tidigare kände hans nuvarande flickvän och att hon givetvis också var välkommen om hon har tid och lust. Som jag minns den här tjejen var hon en rolig tjej som man kunde snacka med i timmar och även om vi väl inte var bästa vänner så kände jag absolut inte att det var någonting fientligt oss emellan.

Så i går kväll när jag och David satt och kollade på film efter att jag kommit hem från jobbet och han från träningen med grabbarna så pratar vi lite om mailet och om min bekantskap med kompisens flickvän. David berättade då hur hans vän sagt en hel del saker som i huvudsak handlade om en hel del elaka rykten från hans flickväns sida riktat mot mig och om mig. Jag blev helt ställd, kunde inte tro att det var sant och fortsatte stirra på filmen som rullade på tv:n. Ilskan rasade runt i huvudet, och besvikelsen hackade likt en nål på min kropp. Impulsen var att direkt ge igen, att sätta på plats och att göra lika illa. Men jag lät för första gången i mitt liv den impulsen vara, ignorerade den och lät ilskan sakta men säkert rinna av mig.

Det är klart att besvikelsen finns kvar, att något jag definitivt såg ur ett annorlunda perspektiv kunde brisera så totalt, men samtidigt har vill och tänker jag inte göra henne till åtlöje. Jag är besviken på situationen, en handling, ett sätt att bete sig på, men inte på henne som person.

När jag gick och la mig under kvällen så tänkte jag länge på den där tillfälliga ilskan, och hur stolt jag var över att jag inte låtit den ta över. Att jag låtit den bero och att jag hade behärskat mig. För jag vill inte göra någon illa, varken i ord eller i handling. Den känslan vill jag behålla, känslan av att kunna hantera sin ilska och finna dess utloppspunkt, hantera situationer utan personangrepp och kränkningar, behärska konsten att låta bli fast hela kroppen på impuls vill hantera situationen annorlunda.

Jag hoppas fler lär sig göra detsamma, det är att ta ansvar, för sitt eget liv och andras.