Jag var ung och Lilla E hade inte ens hunnit fylla tre år när jag proppade hallen full med flyttkartonger och med det hade tagit ett beslut. Jag hade inte bara flyttat ihop med den kille jag älskar av hela mitt hjärta, jag hade också flyttat in med hans ögonsten, det vackraste han någonsin fått, hans dotter. I början var det omvälvande att gå från ett liv som enbart handlat om mig själv, långa nätter och många fester. Ett liv som jag egentligen planerat med någon annan, men som jag såhär i efterhand tackar oerhört mycket för att jag lämnade. Det var svårt att förstå barns behov i början, svårt att se sig själv som en aktör i ett sammanhang som är större än någonting annat, svårt att se sig själv som en extra resurs, ett stöd och en trygghet. Många gånger har jag varit nära att ge upp, många gånger har livet känts tungt och svårt och därtill så infekterat med alla relationer som korsar varandra runt hela den här staden. Men alla dessa gånger har jag kämpat mig upp, och slagit fast vid att mitt beslut inte kan behandlas som temporärt, att mitt beslut är ett fast beslut och att jag ska göra allt det som står i min makt för att hålla fast vid det jag älskar och ge dem allt det dem förtjänar. Lilla E har alltid haft en mycket stor plats i mitt hjärta, en flicka som är otroligt klok och otroligt godhjärtad, en liten flicka som har format mig till en mycket starkare, varmare och lugnare människa.

Jag har Lilla E att tacka för mycket, hon har levererat utmaningar i tid och minut och jag har lärt känna mig själv på djupet. Jag har lärt mig visa kärlek på ett helt annat sätt än tidigare, att prata om känslor, att prata om livet och att ta vara på livets alla stunder som i vardagen kan kännas banala och mindre betydelsefulla. Lilla E har många gånger varit klokare än mig själv, kommit med rakare och ärligare svar och visat stort mod i många situationer. Jag har mycket att ge tillbaka till den lilla flicka som gav mitt liv en mening. Som tog mig bort från rökiga lokaler, minnesluckor och ångest. Som visade mig hur mycket vi människor kan finna i livet som kan göra oss lyckliga och tillfreds. Som visade mig att lyckan kan finnas innanför en dörr i en lägenhet där det bor en liten flicka, hennes pappa och så en ung kvinna som plötsligt funnit ro. Det är en gåva att få vara bonusmamma, en gåva att få uppleva en uppväxt mitt i den, men på något sätt vid sidan av. Att få vara där på bådas villkor.

Nu har Lilla E varit borta i två veckor och det kommer dröja ytterligare en vecka innan jag får träffa henne igen. En vecka till innan jag får höra henne entausiastiskt berätta om sin resa till mormor, tuggummikulor och sin lillebror. En vecka till innan jag blir övertalad om att läsa en saga till innan det är dags att släcka lampan. En vecka till innan jag får förklara varför sniglar inte bajsar, varför man inte bör tvätta katten med schampoo, vad vi ska göra i morgon och varför det är viktigt att sova för att orka stiga upp.

Även vi bonusföräldrar kan känna en enorm saknad efter något vi knutit ann till, många gånger befästs bara sådana känslor på dem biologiska föräldrarna, men precis som för adoptivföräldrar, för att ta ett exempel, så bli barnet snart ens eget att referera till. Lilla E har blivit mitt extrabarn, ett barn jag vill beskydda från allt ont och ett barn jag önskar lyckligt och välmående. När jag någon gång senare själv får eget/na barn så blir Lilla E deras storasyster och jag tror att hon kommer att bli och vara den bästa storasyster vi någonsin kan önska, Lilla E är något alldeles speciellt.