Stackars vackra Ina, en häst med förfärlig otur. Sedan jag började rida henne har det varit flertalet olika problem med det vackra stoet. Det började i somras med en tappsko där jag fick dra loss skon själv för att sedan tillkalla hovslagare för att justera detta. Efter det red vi på som vanligt och jag bokade in träningar för oss att delta i under hösten. Precis när terminen skulle börja åkte Ina på en ordentlig ögoninflammation och träningen fick givetvis ställas in.

När nästa träningstillfälle var så var det dags igen för Ina att få problem, fång var den första diagnosen och jag avbokade alla träningar för hösten, det smärtade att tänka på henne eftersom att jag riktigt kunde känna hur ont hon hade. Nu under kvällen blev det dock omdiagnosiserat, en hovböld är den nya diagnosen och tack och lov, något lättare att få ordning på, även om det kommer att ta lång tid för oss att komma tillbaka.

Ina är helt klart en häst med otur, jag håller tummarna för att hon blir frisk och skadefri i framtiden och att jag kan komma ut snart och hälsa på min ögonsten!

Det har blivit mycket uteridning för mig och Ina, vilket jag tycker är jättebra. Det är klart att det inte alltid är kul att rida i halvtaskigt väder, eller i värsta fall spöregn, men jag tror att det är bra för henne att få vara ute på turer som mycket som möjligt för att miljötränas och bli stabilare som individ. Jag vet att jag har haft bra mycket mer problem med hästar som mestadels harvat runt i ridhuset, ridhuset blir en alldeles för stor trygghet för dem och då blir allting utanför väggarna potentiella hot. Senaste passet fick jag och Ina en riktig utmaning serverad.

Det var dags att rida ut som vanligt och ingenting annorlunda egentligen, förutom att Cirkus Maximum börjat skylta inför kommande föreställning över hela stan och hela vägen ut mot stallet. Precis vid vägkorsningen, där jag och Ina brukar rida över för att komma till grusvägarna, hade dem slängt upp en ordentlig skylt som berättade när cirkusen skulle komma till Knivsta. Jag red på som vanligt mot grusvägarna och fick såklart tvärstopp i korsningen. Ina såg direkt att något var annorlunda och eftersom hon är lite känslig mot starka färger och därtill i skyltformat, tog det ett tag innan vi överhuvudtaget kom förbi, och Ina var självklart spänd som en fiolsträng under passeringen. Men hon är tuff Ina, hon gör aldrig någonting dumt och litar alltid på sin ryttares omdöme.

Väl i skogen så träffade vi på både en ganska stor skåpbil och en traktor med släp, Ina tittade nyfiket, men gjorde ingenting och jag var stolt när jag red hem, det känns så tryggt att rida på en häst som verkligen är stabil trots att hon tycker att saker är läskigt, men helst skulle hon nog vilja vara utan cirkus...