I går kväll var jag stolt över mig själv när jag gick och la mig. Kanske för att jag kände att jag mognat på ett helt annat sätt och att detta nu är något jag kan praktisera. Det hela började med att jag för några dagar sedan mailade en av Davids kompisar angående hans möjlighet att hjälpa till under den renoveringsvecka vi skall ha här i sommar. Vi har bjudit in många av våra vänner för att vi ska kunna bli klara så fort som möjligt och för att det är så mycket roligare att göra tillsammans. Jag poängterade lite skämtsamt i mailet att jag sedan tidigare kände hans nuvarande flickvän och att hon givetvis också var välkommen om hon har tid och lust. Som jag minns den här tjejen var hon en rolig tjej som man kunde snacka med i timmar och även om vi väl inte var bästa vänner så kände jag absolut inte att det var någonting fientligt oss emellan.

Så i går kväll när jag och David satt och kollade på film efter att jag kommit hem från jobbet och han från träningen med grabbarna så pratar vi lite om mailet och om min bekantskap med kompisens flickvän. David berättade då hur hans vän sagt en hel del saker som i huvudsak handlade om en hel del elaka rykten från hans flickväns sida riktat mot mig och om mig. Jag blev helt ställd, kunde inte tro att det var sant och fortsatte stirra på filmen som rullade på tv:n. Ilskan rasade runt i huvudet, och besvikelsen hackade likt en nål på min kropp. Impulsen var att direkt ge igen, att sätta på plats och att göra lika illa. Men jag lät för första gången i mitt liv den impulsen vara, ignorerade den och lät ilskan sakta men säkert rinna av mig.

Det är klart att besvikelsen finns kvar, att något jag definitivt såg ur ett annorlunda perspektiv kunde brisera så totalt, men samtidigt har vill och tänker jag inte göra henne till åtlöje. Jag är besviken på situationen, en handling, ett sätt att bete sig på, men inte på henne som person.

När jag gick och la mig under kvällen så tänkte jag länge på den där tillfälliga ilskan, och hur stolt jag var över att jag inte låtit den ta över. Att jag låtit den bero och att jag hade behärskat mig. För jag vill inte göra någon illa, varken i ord eller i handling. Den känslan vill jag behålla, känslan av att kunna hantera sin ilska och finna dess utloppspunkt, hantera situationer utan personangrepp och kränkningar, behärska konsten att låta bli fast hela kroppen på impuls vill hantera situationen annorlunda.

Jag hoppas fler lär sig göra detsamma, det är att ta ansvar, för sitt eget liv och andras.