Tiden går fortare än vad jag tror många gånger. I dag var en typisk stressdag med helt uppåt väggarna med jobb, stallet efter det som jag klämde in och därtill fick stressa runt i, för att avsluta med någonting som var riktigt kul. Träffade upp tjejerna jag ska komma att jobba med i PR syfte för Röda Korset Ungdom och det var riktigt kul att träffa alla glada tjejer med sprudlande idéer, det kan bli riktigt grymt!

Just nu är jag som effektivast både på jobbet och privat, tyvärr inte alltför effektiv på bloggen, men jag ska försöka ta igen det någon dag framöver. Tillsvidare så syns vi live!

Jag och Anna åkte i fredags upp till Gävle för att möta upp Lovisa, en gemensam vän sen gymnasietiden. Alla tre är vi hästintresserade, så vi kan väl helt klart säga att helgen gick i hovspår. I Gävle gick vi ut och åt på restaurang Church Street, en restaurang med cowboytema in i minsta detalj. Fantastisk mat (i enorma potioner) och otroligt trevlig personal. Tjejerna som serverade var alla härligt saloonklädda och Sherriffen gick runt och kollade så att alla hade det bra. Vi firade därtill Anna som fyllt 23 år, grattis igen mitt hjärtegryn! Efter middagen tog vi bilen till Avesta där Lovisa och hennes kille Niklas bor. Där fortsatte festen med lite cider och prat. Vi var alla trötta när det väl var dags för kudden!

På lördagen fortsatte firandet av Anna med att vi först gick på "stan", eller snarare runt i Avesta minicity och vandrade i butiker. Anna och Lovisa shoppade lite innan det var dags att dra vidare till Lovisas föräldrar för att rida. Solen sken, det var härligt varmt ute, så vi tog oss ut i skogen med hästarna, Anna och Lovisa på varmbloden Paddington och Demon och så jag på ponnyn Charlie. Vi red länge och pratade och skrattade hela vägen. När vi väl kom tillbaka var det dags att försöka ordna med en trevlig lördagsmiddag, vilket resulterade i att vi alla samt Niklas med vän satt till bords ute på Lovisas fantastiska balkong. Middagen blev köttfärsbiffar med strips och hemmagjord pepparsås, mums! Kvällen avslutade vi med att gå tillbaka i tiden och kolla på gamla filmer på hästarna och Anna och Lovisa till häst och sedan se allas våran favoritfilm "Spirit- Hästen från vildmarken".

Sista dagen spenderade vi också i sadeln, jag och Anna delade på Demon och Paddington när vi red ute på hagmarkerna. Lovisa agerade fotograf och det var riktigt kul att testa lite andra hästar. Anna red kanon på Paddington och fick honom att galoppera riktigt fint, i riktigt bra tempo! Jag är så avundsjuk på henne, vilket ridsätt hon har, hon är ju otroligt duktig! Efter ridningen serverade Lovisas föräldrar tacos till sen lunch och poff så var tiden borta och vi klev av tåget hemma i Uppsala igen. Men vilken helg, helt underbart!



Jack Daniels, ett säkert kort för en cowboy!


Mina tjejer - Anna och Lovisa på Church Street!


Annas födelsedagsbananasplit


Utanför tog jag en stund för mig själv med tidningen, tillika Church Streets meny...


Gården där vi spenderade mest tid, Lovisas föräldrars hus.


Musse var gårdskatten.


Annas smaskiga födelsedagstårta, som Lovisa bakade !


Anna kunde sin smice!


Lovisa höll telefonkonferans med sin sambo.


Jag och min vackra barndomsvän <3


Jag träffade den största hästen i Avesta.



Sen träffade jag den minsta!

TACK FÖR EN UNDERBAR HELG MINA GULLEGRYN! SNART SES VI ALLA IGEN!

Har varken haft tid eller ork att skriva på den senaste tiden. Det har helt klart varit fullt upp på alla plan! Jag har varit sjuk om vartannat och så har allting bara frontalkrockat vilket resulterat i en himla röra. Jobbet har såklart tagit sin tid i vardagen som vanligt, jag stressar otroligt mycket och försöker räcka till på alla sätt, men skrivbordet växer sig fullt av uppgifter som jag försöker beta av medan klockan tickar på kontoret. Oftast hinner jag inte med så mycket under en dag, det ska ringas och roddas och beställas, det kommer saker som är akut och plötsligt och jag får lägga det jag precis har för händerna åt sidan.

Efter jobbet ska jag försöka hinna få någon lugn och ro, oftast resulterar det i att jag i vilket fall sitter på väg till stallet och knappt hunnit få i mig något vettigt att äta. Stallet tar sin tid och jag landar vanligtvis hemma tidigast 20.00. Då är det dags att fixa saker på hemmaplan, fundera ihop någon hållbar planering som gör att hemmet inte behöver spegla min kaotiska sida. Ibland får jag ta en break, säga nej till stallet och försöka stressa fram en sånär vettig levnadsstandard.

Det är helt klart svårt att få ihop en vettig dygnsrytm och någorlunda social sida i ett liv som inte bara innebär familj utan också en extra familj med alla hästarna.

Tänk om tiden kunde räcka till!

Förra helgen fick vi en ny familjemedlem. En liten kattkille som går under namnet Mr.Deadington. Namnet stämmer inte riktigt överens med hans personlighet, en kille som älskar att ligga och mysa och inte är särskilt skräckinjagande. Sessan har inte riktigt fattat tycke för våran nya familjemedlem än, men vi tror att det kommer lösa sig med tiden.

Jag var ung och Lilla E hade inte ens hunnit fylla tre år när jag proppade hallen full med flyttkartonger och med det hade tagit ett beslut. Jag hade inte bara flyttat ihop med den kille jag älskar av hela mitt hjärta, jag hade också flyttat in med hans ögonsten, det vackraste han någonsin fått, hans dotter. I början var det omvälvande att gå från ett liv som enbart handlat om mig själv, långa nätter och många fester. Ett liv som jag egentligen planerat med någon annan, men som jag såhär i efterhand tackar oerhört mycket för att jag lämnade. Det var svårt att förstå barns behov i början, svårt att se sig själv som en aktör i ett sammanhang som är större än någonting annat, svårt att se sig själv som en extra resurs, ett stöd och en trygghet. Många gånger har jag varit nära att ge upp, många gånger har livet känts tungt och svårt och därtill så infekterat med alla relationer som korsar varandra runt hela den här staden. Men alla dessa gånger har jag kämpat mig upp, och slagit fast vid att mitt beslut inte kan behandlas som temporärt, att mitt beslut är ett fast beslut och att jag ska göra allt det som står i min makt för att hålla fast vid det jag älskar och ge dem allt det dem förtjänar. Lilla E har alltid haft en mycket stor plats i mitt hjärta, en flicka som är otroligt klok och otroligt godhjärtad, en liten flicka som har format mig till en mycket starkare, varmare och lugnare människa.

Jag har Lilla E att tacka för mycket, hon har levererat utmaningar i tid och minut och jag har lärt känna mig själv på djupet. Jag har lärt mig visa kärlek på ett helt annat sätt än tidigare, att prata om känslor, att prata om livet och att ta vara på livets alla stunder som i vardagen kan kännas banala och mindre betydelsefulla. Lilla E har många gånger varit klokare än mig själv, kommit med rakare och ärligare svar och visat stort mod i många situationer. Jag har mycket att ge tillbaka till den lilla flicka som gav mitt liv en mening. Som tog mig bort från rökiga lokaler, minnesluckor och ångest. Som visade mig hur mycket vi människor kan finna i livet som kan göra oss lyckliga och tillfreds. Som visade mig att lyckan kan finnas innanför en dörr i en lägenhet där det bor en liten flicka, hennes pappa och så en ung kvinna som plötsligt funnit ro. Det är en gåva att få vara bonusmamma, en gåva att få uppleva en uppväxt mitt i den, men på något sätt vid sidan av. Att få vara där på bådas villkor.

Nu har Lilla E varit borta i två veckor och det kommer dröja ytterligare en vecka innan jag får träffa henne igen. En vecka till innan jag får höra henne entausiastiskt berätta om sin resa till mormor, tuggummikulor och sin lillebror. En vecka till innan jag blir övertalad om att läsa en saga till innan det är dags att släcka lampan. En vecka till innan jag får förklara varför sniglar inte bajsar, varför man inte bör tvätta katten med schampoo, vad vi ska göra i morgon och varför det är viktigt att sova för att orka stiga upp.

Även vi bonusföräldrar kan känna en enorm saknad efter något vi knutit ann till, många gånger befästs bara sådana känslor på dem biologiska föräldrarna, men precis som för adoptivföräldrar, för att ta ett exempel, så bli barnet snart ens eget att referera till. Lilla E har blivit mitt extrabarn, ett barn jag vill beskydda från allt ont och ett barn jag önskar lyckligt och välmående. När jag någon gång senare själv får eget/na barn så blir Lilla E deras storasyster och jag tror att hon kommer att bli och vara den bästa storasyster vi någonsin kan önska, Lilla E är något alldeles speciellt.

Jag är van vid att ha mina dagar uppbokade till max, det händer saker hela tiden och som familj har familjen Lamell/Lindberg alltid ett himla sjå med att få ihop familjepusslet, ibland känns det som om jag och David bara hinner ses i dörren på väg till någonting annat, i all hast. Som person har det alltid varit så för mig, jag får ingen ro av att vara ordinerad hemma flera eftermiddagar i veckan, det kryper i kroppen om jag inte får röra på mig och helst då, vara i stallet. Därtill är jag väl lite av en "pusher", jag vill få saker gjort direkt och jobbar mer än gärna tills dess att kroppen bränner ut sig själv. Precis vad som hände såhär lagom mitt i allt:

Det började med att jag fick problem med luftvägarna, detta har funnits med mig sedan jag var mindre och fick åka med Davids mamma (eftersom att jag och David hade oss en liten fling när jag var en sådär 15 år gammal) till vårdcentralen. Jag hade haft väldigt hög feber och därtill hostade jag som om lungorna skulle flyga med ut i varje attack. Luftvägarna hade skurit sig och jag blev snabbt ordinerad medicin för detta. Sedan dess kommer det tillbaka någon gång varje år, ett tryck över luftvägarna och så en förkylning som kan hålla i sig upp till en månad. Kronisk bronkit ville sig diagnosen säga, och det kommer och går i duster. Men nu var det inte bronkiten som skulle visa sig vara värst denna gång, utan magen som skulle ställa till det för mig.

Kanske är det för att jag är en människa som oroar mig över mycket, stressar upp mig till max och inte får ro förens jag känner att jag landat varje projekt jag åtagit mig. Ibland vill det sig så illa att jobbet följer med mig hem, att jag drömmer mardrömmar om hur saker och ting inte går i lås och hur jag inte lyckas leverera det arbete jag sett framför mig att jag ska lämna över. Självklart tar kroppen stryk av att alltid ha stressnivån upptriggad, att alltid vara beredd, jag beter mig som ett flyktdjur. Kanske är det därför magen med start under veckan som gick knöt ihop sig ordentligt. Hela kroppen krampar i takt med magens knivhugg till smärta. Jag kan inte koncentrera mig, det enda jag måste ha i fokus är att forcera bort smärtan och sluta stressa kroppen med alla tankar om saker jag kunnat göra bättre.

Så under veckan bestämde jag mig för att ordinera mig ordentligt med lägenhetsvila. När kroppen på olika sätt signalerar att den är påväg att ge upp , att den inte orkar med stressen längre, måste jag lyssna på den. Bloggen och hästlivet fick vila till förmån för min kropp och arbetet med att få mig på fötter igen. Jag fick till och med avbryta helgens arbete och åka hem, när jag väl insåg hur dumt det var att överhuvudtaget åka dit med dessa fruktansvärda smärtor.

Först nu under natten börjar smärtan avta litet och jag känner att jag är påväg, sakta men säkert. Men det är jobbigt och det är svårt att ändra på sitt sätt att leva, att inse att det man gör varje dag kanske inte är hållbart, att prioritera och tänka på sitt eget bästa. Men dem stora frågorna får vänta tills i morgon...