Jag är van vid att ha mina dagar uppbokade till max, det händer saker hela tiden och som familj har familjen Lamell/Lindberg alltid ett himla sjå med att få ihop familjepusslet, ibland känns det som om jag och David bara hinner ses i dörren på väg till någonting annat, i all hast. Som person har det alltid varit så för mig, jag får ingen ro av att vara ordinerad hemma flera eftermiddagar i veckan, det kryper i kroppen om jag inte får röra på mig och helst då, vara i stallet. Därtill är jag väl lite av en "pusher", jag vill få saker gjort direkt och jobbar mer än gärna tills dess att kroppen bränner ut sig själv. Precis vad som hände såhär lagom mitt i allt:

Det började med att jag fick problem med luftvägarna, detta har funnits med mig sedan jag var mindre och fick åka med Davids mamma (eftersom att jag och David hade oss en liten fling när jag var en sådär 15 år gammal) till vårdcentralen. Jag hade haft väldigt hög feber och därtill hostade jag som om lungorna skulle flyga med ut i varje attack. Luftvägarna hade skurit sig och jag blev snabbt ordinerad medicin för detta. Sedan dess kommer det tillbaka någon gång varje år, ett tryck över luftvägarna och så en förkylning som kan hålla i sig upp till en månad. Kronisk bronkit ville sig diagnosen säga, och det kommer och går i duster. Men nu var det inte bronkiten som skulle visa sig vara värst denna gång, utan magen som skulle ställa till det för mig.

Kanske är det för att jag är en människa som oroar mig över mycket, stressar upp mig till max och inte får ro förens jag känner att jag landat varje projekt jag åtagit mig. Ibland vill det sig så illa att jobbet följer med mig hem, att jag drömmer mardrömmar om hur saker och ting inte går i lås och hur jag inte lyckas leverera det arbete jag sett framför mig att jag ska lämna över. Självklart tar kroppen stryk av att alltid ha stressnivån upptriggad, att alltid vara beredd, jag beter mig som ett flyktdjur. Kanske är det därför magen med start under veckan som gick knöt ihop sig ordentligt. Hela kroppen krampar i takt med magens knivhugg till smärta. Jag kan inte koncentrera mig, det enda jag måste ha i fokus är att forcera bort smärtan och sluta stressa kroppen med alla tankar om saker jag kunnat göra bättre.

Så under veckan bestämde jag mig för att ordinera mig ordentligt med lägenhetsvila. När kroppen på olika sätt signalerar att den är påväg att ge upp , att den inte orkar med stressen längre, måste jag lyssna på den. Bloggen och hästlivet fick vila till förmån för min kropp och arbetet med att få mig på fötter igen. Jag fick till och med avbryta helgens arbete och åka hem, när jag väl insåg hur dumt det var att överhuvudtaget åka dit med dessa fruktansvärda smärtor.

Först nu under natten börjar smärtan avta litet och jag känner att jag är påväg, sakta men säkert. Men det är jobbigt och det är svårt att ändra på sitt sätt att leva, att inse att det man gör varje dag kanske inte är hållbart, att prioritera och tänka på sitt eget bästa. Men dem stora frågorna får vänta tills i morgon...