Jag vaknade igår med nått så fruktansvärt ont att jag var tvungen att gå upp och lägga mig på soffan. När jag skulle gå och kissa upptäckte jag anledningen till denna hemska smärta, urinvägsinfektion. Det är inte särskilt ofta jag får det, men jag får nog det oftare än andra, mamma har alltid haft problem med denna typ av infektion och tydligen är det ärftligt att få problemen. Så nu sitter jag och plågar mig själv i sängen och väntar på att vårdcentralen ska ringa och ge mig en tid snarast möjligt.

Jag är nästan aldrig sjuk i vanliga fall, förkylningar och sådant passerar såklart som för alla andra under vissa årstider när infektionerna går runt. Men jag brukar kunna uthärda det mesta, behöver nästan aldrig åka in till något sjukhus eller bli behandlad. Dock hatar jag känslan av att vara sjuk, det är så begränsande och sätter så många käppar i hjulen. Jag får ingen ork, ingen vilja, till att göra någonting. David, mitt hjärta, har varit underbar hela morgonen. Han har kommit och passat upp och kollat hur det är, och han har tvingat i mig läkemedel för att lindre den värsta smärtan. Världens goaste katt Sessan ligger här i sängen och vakar, hon är helt galen på att läsa av en. När jag är ledsen eller sjuk eller vad det nu kan vara så ligger hon tätt intill och lugnar, lilla hjärtat. Nu väntar jag bara på att få riktig medicin så att jag kan få må bättre och bli frisk.

Smärta är inget att vänja sig vid, men när det kommer till just smärta är jag en riktig fighter, jag drar mig in i det längsta för att klaga och söka hjälp, men smärta är inget att vänja sig vid. Smärtan ska bort och jag ska kunna fortsätta måla, slipa och fixa.