Efter dagens ridpass ute på ridskolan åkte jag till Knivsta, precis som det var bestämt. Angelica kom och hämtade upp mig och vi åkte tillsammans ut till stallet. Ina stod i hagen och tog det lugnt när vi anlände, men ganska snart stod hon fullt utrustad på stallgången, redo för uteritt!

Angelica gav mig en vägbeskrivning för att komma till riktigt bra ridvägar, och en klump slängde sig av nervorisitet i magen när hon förklarade hur jag skulle rida under motorvägen (alltså under två viadukter) längs en mindre trafikerad motorväg. Jag har alltid haft nervösa hästar som inte har varit av det stensäkra slaget och därav kände jag nu hur det skulle bli en riktig utmaning att komma till fina grusade vägar. Men jag slängde mig upp på Inas rygg och försökte skaka av mig känslan av obehag. Ina var hur cool som helst, längs vägen kom både bilar i hög hastighet och motorcyklar, hon brydde sig inte nämnvärt annat än att hon ryckte till ibland när hon tyckte att någon bil åkte förbi i lite väl hög hastighet.

Snart kom vi till dem fantastiska grusvägarna, milslånga vägar med perfekta trav och galoppsträckor och härliga backar att träna konditionen på. Jag galopperade inte på Ina första gången jag provred henne, men nu gav jag det ett försök. Hennes galopp är gunghästaktig, mjuk och trevlig. Jag kände mig som en fälttävlansryttare uppe på hennes rygg i ett bra cantrat tempo. Helt plötsligt kände jag hur känslan spred sig i hela kroppen, känslan av att det här är det rätta, det är den här hästen jag ska rida, det är den här hästen jag ska tävla.

Jag tror att Ina kan bli en riktig hoppstjärna, med sitt steg och tempo kommer hon att kunna klippa många hinder med god marginal. Nu ska jag försöka knåpa ihop ett mail till Angelica med målen för den här terminen och hur vi ska rida för att få fram en riktig stjärna, och så fort jag får tag på en vettig kamera ska det dokumenteras i minsta detalj!

Over and out