Jag är fortfarande i chock, imponerad och glad. I dag var det dags för en kortare skrittrunda, bara så pass att Ina fick röra på sig och gå en liten lagom tur. Red bort mot Träfallet och Ina började genast showa för hästarna hon såg i beteshagarna runtomkring. Hon showade så pass mycket att hon inte hade någon ordning på benen alls och det resulterade i lite kanande och snubblingar. På vägen tillbaks jobbade jag med huvudet i skritten, hon har ju som bekant problem med att koncentrera sig vid skrittarbete.

Helt plötsligt var det som om allting bara satt på plats, Ina bar upp sig på ett helt annat sätt och tuggade på bettet, jag kunde ställa och böja bäst jag ville och hon hade bra tempo. Jag blev helt paff, jag trodde minsann att det här skulle ta mig längre tid att klura ut. Men Ina talade om för mig klart och tydligt att hon behöver trygg stöd från båda skänklarna och en aktiv hand för att visa sig från sin bästa sida. Jag berömde och avslutade när jag fick henne precis där jag velat ha henne.

Efter passet var jag helt överlycklig, det kändes som om vi någonstans fann varandra på ett mycket bra och positivt sätt, tänk att hästar kan göra en så lycklig! Jag ville omedelbart slå larm om detta pass, boka tränare från landets alla hörn och ställa upp i världens alla tävlingar. Men sakta i backarna nu... en sak i taget. Jag ringde bara Malin på ridanläggningen för att boka träning, helst hade jag ju velat rida för tränare redan i morgon, men då Malin inte hade tid så bokade vi in en tid till nästa helg, då börjar allvaret!

Vackra Ina.
Bild lånad från Angelica.