Igångsättning med Ina
Efter hovbölden är Ina nu äntligen under igångsättning. Hoven har läkt någorlunda och vi är pågång framåt igen. Det har fått mig att tänka på att vi kanske hade lite bråttom under sommaren, jag ville så gärna komma igång att jag tappade bort grunden och allt som måste fungera innan det är dags att boka in tävlingar och träningar.
Nu har vi fokus på en dag i taget, jag har lagt upp ett träningsschema för nästa vecka som vi skall följa till punkt och pricka och så försöker vi sakta men säkert lägga grunden inför våren. För det är inte förens i vår vi skall komma igång på riktigt, som vi ska praktisera det vi ska jobba med under hösten och vintern. Givetvis kommer igångsättningen att gå att följa här på bloggen. Vi hörs!
Nu har vi fokus på en dag i taget, jag har lagt upp ett träningsschema för nästa vecka som vi skall följa till punkt och pricka och så försöker vi sakta men säkert lägga grunden inför våren. För det är inte förens i vår vi skall komma igång på riktigt, som vi ska praktisera det vi ska jobba med under hösten och vintern. Givetvis kommer igångsättningen att gå att följa här på bloggen. Vi hörs!
Festligheter utanför stallet
Oftast ses vi i stallet, springer förbi varandra och uppdaterar varandra om hästarnas olika status fysiskt, om någon häst har fått en svullnad eller ett sår och hur det går med igångsättningar, träningsprogram och förslag på utrustning, tränare och upplägg. Men förra fredagen skulle vi ses bortom halm, leriga hagar och toktunga vattenhinkar. Det var dags för fest med Angelica och hennes vänner. Angelica äger Ina som jag rider och tränar några gånger i veckan och den här fredagen var det dags att göra någonting annorlunda.
Jag var som vanligt superstressad, det var löning i stan och jag skulle på någon timme hitta kvällens outfit, in på systemet och därtill hinna köpa annat smått som behövdes hemma. Jag sprang runt som en galning i alla butiker, stod och stampade i alla köer, klockan var runt kvart i fem när jag äntligen kom iväg med bussen hem och då var det att rusa in i duschen och göra sig i ordning som var prio ett, jag skulle nämligen vara i Knivsta 18.30.
Kvällen började med att vi fastnade på en pizzeria, i löningstid och middagstid tänker många på samma sätt som vi, att det är så enkelt att köpa med sig en pizza. I nästan 40 minuter hängde vi på pizzerian innan vi äntligen kunde plocka med pizzorna hem. Hungriga var vi också, så pizzorna slukades ganska så fort.
Vi hade blivit hembjudna till Angelicas kompis Emma som bor i ett otroligt fint radhus i Knivsta och där åt vi och drack innan det var dags att dra in till stan. Inas tidigare medryttare Mikaela var också med, det var trevligt att träffa henne och prata med henne, en tjej som det helt klart verkar vara ordning och reda på. Sedan var Therese med, ytterligare en vän till Angelica. Efter en lång förfest skulle vi knalla in till Knivsta för att ta tåget till stan. Mikaela som skulle jobba dagen efter åkte hem och restrerande såg fram emot en kväll på Flustret. Men så var Emma trött och ville hem, så snart var det bara jag, Angelica och Therese kvar.
Kvällen blev helt okej, Flustret har väl inte riktigt varit en favorit hos mig, dels för alla män som kommer med taskiga raggningsförsök. Tillslut hade jag nog lurat en hel drös att jag var gift (dock utan ring) och dessutom hade en fyraåring hemma. Det är ju delvis sanning i det, bara att jag varken är gift eller att lilla E är min dotter, men det fungerade någorlunda effektivt mot dem värsta raggardrönarna.
En helt klart värd kväll att göra om, det är alltid kul att ses bortom stallplan och göra någonting helt annat, för att lära känna varandra bättre. Ett tips till alla stalltjejer där ute, ut med er!
Hahaha, glada tjejer på tågperrongen!
Emma var glad, men trött stackarn!
Therese var glad hon med och hade god kontakt med mobilen :)
Jag var som vanligt superstressad, det var löning i stan och jag skulle på någon timme hitta kvällens outfit, in på systemet och därtill hinna köpa annat smått som behövdes hemma. Jag sprang runt som en galning i alla butiker, stod och stampade i alla köer, klockan var runt kvart i fem när jag äntligen kom iväg med bussen hem och då var det att rusa in i duschen och göra sig i ordning som var prio ett, jag skulle nämligen vara i Knivsta 18.30.
Kvällen började med att vi fastnade på en pizzeria, i löningstid och middagstid tänker många på samma sätt som vi, att det är så enkelt att köpa med sig en pizza. I nästan 40 minuter hängde vi på pizzerian innan vi äntligen kunde plocka med pizzorna hem. Hungriga var vi också, så pizzorna slukades ganska så fort.
Vi hade blivit hembjudna till Angelicas kompis Emma som bor i ett otroligt fint radhus i Knivsta och där åt vi och drack innan det var dags att dra in till stan. Inas tidigare medryttare Mikaela var också med, det var trevligt att träffa henne och prata med henne, en tjej som det helt klart verkar vara ordning och reda på. Sedan var Therese med, ytterligare en vän till Angelica. Efter en lång förfest skulle vi knalla in till Knivsta för att ta tåget till stan. Mikaela som skulle jobba dagen efter åkte hem och restrerande såg fram emot en kväll på Flustret. Men så var Emma trött och ville hem, så snart var det bara jag, Angelica och Therese kvar.
Kvällen blev helt okej, Flustret har väl inte riktigt varit en favorit hos mig, dels för alla män som kommer med taskiga raggningsförsök. Tillslut hade jag nog lurat en hel drös att jag var gift (dock utan ring) och dessutom hade en fyraåring hemma. Det är ju delvis sanning i det, bara att jag varken är gift eller att lilla E är min dotter, men det fungerade någorlunda effektivt mot dem värsta raggardrönarna.
En helt klart värd kväll att göra om, det är alltid kul att ses bortom stallplan och göra någonting helt annat, för att lära känna varandra bättre. Ett tips till alla stalltjejer där ute, ut med er!
Hahaha, glada tjejer på tågperrongen!
Emma var glad, men trött stackarn!
Therese var glad hon med och hade god kontakt med mobilen :)
Vi som gör allt till 110% - Föreläsning med Babben Larsson
I torsdags förra veckan var det så dags för att gå och se Babben på Göteborgs Nation. Hon skulle hålla föredrag för oss Unionenmedlemmar (facket) och jag hade i god tid anmält mig, dels för att jag tycker att Babben verkar vara en väldigt varm och omtänksam människa, men också en person som bär på en hel del väl grundade tankar om hur vi som människor fungerar.
Babbens föredrag var i huvudsak inriktad på stress och hur vi i dagens moderna samhälle har en så oerhörd prestationsångest. Vi vill prestera överallt, vara bäst på jobbet, bästa föräldern, ha den bästa trädgården och det bästa livet både fysiskt och själsligt. Det gör att många av oss går med enorma skygglappar och bara fokuserar på allt det vi ska vara bäst på istället för att fokusera på det vi mår bra av och tycker är kul.
Jag är en typisk 110% människa. När jag trivs med något, tycker att något verkar spännande eller kul så blir jag helt uppslukad av det projektet och lägger ned all min energi på det. När sedan allt annat runtomkring ska hänga med såsom vila, ordentlig kost och familjeliv, så blir det en svår ekvation, det går inte ihop alls.
Det var nyttigt att lyssna på Babbens olika förslag till att hantera stress och slippa kuta rätt in i väggen. Mycket som jag kommer att ta med mig i mitt vardagsliv, värdefulla tankar och värdefulla åsikter.
Babbens föredrag var i huvudsak inriktad på stress och hur vi i dagens moderna samhälle har en så oerhörd prestationsångest. Vi vill prestera överallt, vara bäst på jobbet, bästa föräldern, ha den bästa trädgården och det bästa livet både fysiskt och själsligt. Det gör att många av oss går med enorma skygglappar och bara fokuserar på allt det vi ska vara bäst på istället för att fokusera på det vi mår bra av och tycker är kul.
Jag är en typisk 110% människa. När jag trivs med något, tycker att något verkar spännande eller kul så blir jag helt uppslukad av det projektet och lägger ned all min energi på det. När sedan allt annat runtomkring ska hänga med såsom vila, ordentlig kost och familjeliv, så blir det en svår ekvation, det går inte ihop alls.
Det var nyttigt att lyssna på Babbens olika förslag till att hantera stress och slippa kuta rätt in i väggen. Mycket som jag kommer att ta med mig i mitt vardagsliv, värdefulla tankar och värdefulla åsikter.
Veckan som är
RKUF
Tiden går fortare än vad jag tror många gånger. I dag var en typisk stressdag med helt uppåt väggarna med jobb, stallet efter det som jag klämde in och därtill fick stressa runt i, för att avsluta med någonting som var riktigt kul. Träffade upp tjejerna jag ska komma att jobba med i PR syfte för Röda Korset Ungdom och det var riktigt kul att träffa alla glada tjejer med sprudlande idéer, det kan bli riktigt grymt!
Just nu är jag som effektivast både på jobbet och privat, tyvärr inte alltför effektiv på bloggen, men jag ska försöka ta igen det någon dag framöver. Tillsvidare så syns vi live!
Just nu är jag som effektivast både på jobbet och privat, tyvärr inte alltför effektiv på bloggen, men jag ska försöka ta igen det någon dag framöver. Tillsvidare så syns vi live!
Fantastisk helg med tjejerna i Avesta!
Jag och Anna åkte i fredags upp till Gävle för att möta upp Lovisa, en gemensam vän sen gymnasietiden. Alla tre är vi hästintresserade, så vi kan väl helt klart säga att helgen gick i hovspår. I Gävle gick vi ut och åt på restaurang Church Street, en restaurang med cowboytema in i minsta detalj. Fantastisk mat (i enorma potioner) och otroligt trevlig personal. Tjejerna som serverade var alla härligt saloonklädda och Sherriffen gick runt och kollade så att alla hade det bra. Vi firade därtill Anna som fyllt 23 år, grattis igen mitt hjärtegryn! Efter middagen tog vi bilen till Avesta där Lovisa och hennes kille Niklas bor. Där fortsatte festen med lite cider och prat. Vi var alla trötta när det väl var dags för kudden!
På lördagen fortsatte firandet av Anna med att vi först gick på "stan", eller snarare runt i Avesta minicity och vandrade i butiker. Anna och Lovisa shoppade lite innan det var dags att dra vidare till Lovisas föräldrar för att rida. Solen sken, det var härligt varmt ute, så vi tog oss ut i skogen med hästarna, Anna och Lovisa på varmbloden Paddington och Demon och så jag på ponnyn Charlie. Vi red länge och pratade och skrattade hela vägen. När vi väl kom tillbaka var det dags att försöka ordna med en trevlig lördagsmiddag, vilket resulterade i att vi alla samt Niklas med vän satt till bords ute på Lovisas fantastiska balkong. Middagen blev köttfärsbiffar med strips och hemmagjord pepparsås, mums! Kvällen avslutade vi med att gå tillbaka i tiden och kolla på gamla filmer på hästarna och Anna och Lovisa till häst och sedan se allas våran favoritfilm "Spirit- Hästen från vildmarken".
Sista dagen spenderade vi också i sadeln, jag och Anna delade på Demon och Paddington när vi red ute på hagmarkerna. Lovisa agerade fotograf och det var riktigt kul att testa lite andra hästar. Anna red kanon på Paddington och fick honom att galoppera riktigt fint, i riktigt bra tempo! Jag är så avundsjuk på henne, vilket ridsätt hon har, hon är ju otroligt duktig! Efter ridningen serverade Lovisas föräldrar tacos till sen lunch och poff så var tiden borta och vi klev av tåget hemma i Uppsala igen. Men vilken helg, helt underbart!
Jack Daniels, ett säkert kort för en cowboy!
Mina tjejer - Anna och Lovisa på Church Street!
Annas födelsedagsbananasplit
Utanför tog jag en stund för mig själv med tidningen, tillika Church Streets meny...
Gården där vi spenderade mest tid, Lovisas föräldrars hus.
Musse var gårdskatten.
Annas smaskiga födelsedagstårta, som Lovisa bakade !
Anna kunde sin smice!
Lovisa höll telefonkonferans med sin sambo.
Jag och min vackra barndomsvän <3
Jag träffade den största hästen i Avesta.
Sen träffade jag den minsta!
TACK FÖR EN UNDERBAR HELG MINA GULLEGRYN! SNART SES VI ALLA IGEN!
På lördagen fortsatte firandet av Anna med att vi först gick på "stan", eller snarare runt i Avesta minicity och vandrade i butiker. Anna och Lovisa shoppade lite innan det var dags att dra vidare till Lovisas föräldrar för att rida. Solen sken, det var härligt varmt ute, så vi tog oss ut i skogen med hästarna, Anna och Lovisa på varmbloden Paddington och Demon och så jag på ponnyn Charlie. Vi red länge och pratade och skrattade hela vägen. När vi väl kom tillbaka var det dags att försöka ordna med en trevlig lördagsmiddag, vilket resulterade i att vi alla samt Niklas med vän satt till bords ute på Lovisas fantastiska balkong. Middagen blev köttfärsbiffar med strips och hemmagjord pepparsås, mums! Kvällen avslutade vi med att gå tillbaka i tiden och kolla på gamla filmer på hästarna och Anna och Lovisa till häst och sedan se allas våran favoritfilm "Spirit- Hästen från vildmarken".
Sista dagen spenderade vi också i sadeln, jag och Anna delade på Demon och Paddington när vi red ute på hagmarkerna. Lovisa agerade fotograf och det var riktigt kul att testa lite andra hästar. Anna red kanon på Paddington och fick honom att galoppera riktigt fint, i riktigt bra tempo! Jag är så avundsjuk på henne, vilket ridsätt hon har, hon är ju otroligt duktig! Efter ridningen serverade Lovisas föräldrar tacos till sen lunch och poff så var tiden borta och vi klev av tåget hemma i Uppsala igen. Men vilken helg, helt underbart!
Jack Daniels, ett säkert kort för en cowboy!
Mina tjejer - Anna och Lovisa på Church Street!
Annas födelsedagsbananasplit
Utanför tog jag en stund för mig själv med tidningen, tillika Church Streets meny...
Gården där vi spenderade mest tid, Lovisas föräldrars hus.
Musse var gårdskatten.
Annas smaskiga födelsedagstårta, som Lovisa bakade !
Anna kunde sin smice!
Lovisa höll telefonkonferans med sin sambo.
Jag och min vackra barndomsvän <3
Jag träffade den största hästen i Avesta.
Sen träffade jag den minsta!
TACK FÖR EN UNDERBAR HELG MINA GULLEGRYN! SNART SES VI ALLA IGEN!
Tänk om tiden kunde räcka till...
Har varken haft tid eller ork att skriva på den senaste tiden. Det har helt klart varit fullt upp på alla plan! Jag har varit sjuk om vartannat och så har allting bara frontalkrockat vilket resulterat i en himla röra. Jobbet har såklart tagit sin tid i vardagen som vanligt, jag stressar otroligt mycket och försöker räcka till på alla sätt, men skrivbordet växer sig fullt av uppgifter som jag försöker beta av medan klockan tickar på kontoret. Oftast hinner jag inte med så mycket under en dag, det ska ringas och roddas och beställas, det kommer saker som är akut och plötsligt och jag får lägga det jag precis har för händerna åt sidan.
Efter jobbet ska jag försöka hinna få någon lugn och ro, oftast resulterar det i att jag i vilket fall sitter på väg till stallet och knappt hunnit få i mig något vettigt att äta. Stallet tar sin tid och jag landar vanligtvis hemma tidigast 20.00. Då är det dags att fixa saker på hemmaplan, fundera ihop någon hållbar planering som gör att hemmet inte behöver spegla min kaotiska sida. Ibland får jag ta en break, säga nej till stallet och försöka stressa fram en sånär vettig levnadsstandard.
Det är helt klart svårt att få ihop en vettig dygnsrytm och någorlunda social sida i ett liv som inte bara innebär familj utan också en extra familj med alla hästarna.
Tänk om tiden kunde räcka till!
Efter jobbet ska jag försöka hinna få någon lugn och ro, oftast resulterar det i att jag i vilket fall sitter på väg till stallet och knappt hunnit få i mig något vettigt att äta. Stallet tar sin tid och jag landar vanligtvis hemma tidigast 20.00. Då är det dags att fixa saker på hemmaplan, fundera ihop någon hållbar planering som gör att hemmet inte behöver spegla min kaotiska sida. Ibland får jag ta en break, säga nej till stallet och försöka stressa fram en sånär vettig levnadsstandard.
Det är helt klart svårt att få ihop en vettig dygnsrytm och någorlunda social sida i ett liv som inte bara innebär familj utan också en extra familj med alla hästarna.
Tänk om tiden kunde räcka till!
En häst med otur
Stackars vackra Ina, en häst med förfärlig otur. Sedan jag började rida henne har det varit flertalet olika problem med det vackra stoet. Det började i somras med en tappsko där jag fick dra loss skon själv för att sedan tillkalla hovslagare för att justera detta. Efter det red vi på som vanligt och jag bokade in träningar för oss att delta i under hösten. Precis när terminen skulle börja åkte Ina på en ordentlig ögoninflammation och träningen fick givetvis ställas in.
När nästa träningstillfälle var så var det dags igen för Ina att få problem, fång var den första diagnosen och jag avbokade alla träningar för hösten, det smärtade att tänka på henne eftersom att jag riktigt kunde känna hur ont hon hade. Nu under kvällen blev det dock omdiagnosiserat, en hovböld är den nya diagnosen och tack och lov, något lättare att få ordning på, även om det kommer att ta lång tid för oss att komma tillbaka.
Ina är helt klart en häst med otur, jag håller tummarna för att hon blir frisk och skadefri i framtiden och att jag kan komma ut snart och hälsa på min ögonsten!
Mr. Deadington
Förra helgen fick vi en ny familjemedlem. En liten kattkille som går under namnet Mr.Deadington. Namnet stämmer inte riktigt överens med hans personlighet, en kille som älskar att ligga och mysa och inte är särskilt skräckinjagande. Sessan har inte riktigt fattat tycke för våran nya familjemedlem än, men vi tror att det kommer lösa sig med tiden.
Det är en gåva att få vara bonusmamma...
Jag var ung och Lilla E hade inte ens hunnit fylla tre år när jag proppade hallen full med flyttkartonger och med det hade tagit ett beslut. Jag hade inte bara flyttat ihop med den kille jag älskar av hela mitt hjärta, jag hade också flyttat in med hans ögonsten, det vackraste han någonsin fått, hans dotter. I början var det omvälvande att gå från ett liv som enbart handlat om mig själv, långa nätter och många fester. Ett liv som jag egentligen planerat med någon annan, men som jag såhär i efterhand tackar oerhört mycket för att jag lämnade. Det var svårt att förstå barns behov i början, svårt att se sig själv som en aktör i ett sammanhang som är större än någonting annat, svårt att se sig själv som en extra resurs, ett stöd och en trygghet. Många gånger har jag varit nära att ge upp, många gånger har livet känts tungt och svårt och därtill så infekterat med alla relationer som korsar varandra runt hela den här staden. Men alla dessa gånger har jag kämpat mig upp, och slagit fast vid att mitt beslut inte kan behandlas som temporärt, att mitt beslut är ett fast beslut och att jag ska göra allt det som står i min makt för att hålla fast vid det jag älskar och ge dem allt det dem förtjänar. Lilla E har alltid haft en mycket stor plats i mitt hjärta, en flicka som är otroligt klok och otroligt godhjärtad, en liten flicka som har format mig till en mycket starkare, varmare och lugnare människa.
Jag har Lilla E att tacka för mycket, hon har levererat utmaningar i tid och minut och jag har lärt känna mig själv på djupet. Jag har lärt mig visa kärlek på ett helt annat sätt än tidigare, att prata om känslor, att prata om livet och att ta vara på livets alla stunder som i vardagen kan kännas banala och mindre betydelsefulla. Lilla E har många gånger varit klokare än mig själv, kommit med rakare och ärligare svar och visat stort mod i många situationer. Jag har mycket att ge tillbaka till den lilla flicka som gav mitt liv en mening. Som tog mig bort från rökiga lokaler, minnesluckor och ångest. Som visade mig hur mycket vi människor kan finna i livet som kan göra oss lyckliga och tillfreds. Som visade mig att lyckan kan finnas innanför en dörr i en lägenhet där det bor en liten flicka, hennes pappa och så en ung kvinna som plötsligt funnit ro. Det är en gåva att få vara bonusmamma, en gåva att få uppleva en uppväxt mitt i den, men på något sätt vid sidan av. Att få vara där på bådas villkor.
Nu har Lilla E varit borta i två veckor och det kommer dröja ytterligare en vecka innan jag får träffa henne igen. En vecka till innan jag får höra henne entausiastiskt berätta om sin resa till mormor, tuggummikulor och sin lillebror. En vecka till innan jag blir övertalad om att läsa en saga till innan det är dags att släcka lampan. En vecka till innan jag får förklara varför sniglar inte bajsar, varför man inte bör tvätta katten med schampoo, vad vi ska göra i morgon och varför det är viktigt att sova för att orka stiga upp.
Även vi bonusföräldrar kan känna en enorm saknad efter något vi knutit ann till, många gånger befästs bara sådana känslor på dem biologiska föräldrarna, men precis som för adoptivföräldrar, för att ta ett exempel, så bli barnet snart ens eget att referera till. Lilla E har blivit mitt extrabarn, ett barn jag vill beskydda från allt ont och ett barn jag önskar lyckligt och välmående. När jag någon gång senare själv får eget/na barn så blir Lilla E deras storasyster och jag tror att hon kommer att bli och vara den bästa storasyster vi någonsin kan önska, Lilla E är något alldeles speciellt.
Jag har Lilla E att tacka för mycket, hon har levererat utmaningar i tid och minut och jag har lärt känna mig själv på djupet. Jag har lärt mig visa kärlek på ett helt annat sätt än tidigare, att prata om känslor, att prata om livet och att ta vara på livets alla stunder som i vardagen kan kännas banala och mindre betydelsefulla. Lilla E har många gånger varit klokare än mig själv, kommit med rakare och ärligare svar och visat stort mod i många situationer. Jag har mycket att ge tillbaka till den lilla flicka som gav mitt liv en mening. Som tog mig bort från rökiga lokaler, minnesluckor och ångest. Som visade mig hur mycket vi människor kan finna i livet som kan göra oss lyckliga och tillfreds. Som visade mig att lyckan kan finnas innanför en dörr i en lägenhet där det bor en liten flicka, hennes pappa och så en ung kvinna som plötsligt funnit ro. Det är en gåva att få vara bonusmamma, en gåva att få uppleva en uppväxt mitt i den, men på något sätt vid sidan av. Att få vara där på bådas villkor.
Nu har Lilla E varit borta i två veckor och det kommer dröja ytterligare en vecka innan jag får träffa henne igen. En vecka till innan jag får höra henne entausiastiskt berätta om sin resa till mormor, tuggummikulor och sin lillebror. En vecka till innan jag blir övertalad om att läsa en saga till innan det är dags att släcka lampan. En vecka till innan jag får förklara varför sniglar inte bajsar, varför man inte bör tvätta katten med schampoo, vad vi ska göra i morgon och varför det är viktigt att sova för att orka stiga upp.
Även vi bonusföräldrar kan känna en enorm saknad efter något vi knutit ann till, många gånger befästs bara sådana känslor på dem biologiska föräldrarna, men precis som för adoptivföräldrar, för att ta ett exempel, så bli barnet snart ens eget att referera till. Lilla E har blivit mitt extrabarn, ett barn jag vill beskydda från allt ont och ett barn jag önskar lyckligt och välmående. När jag någon gång senare själv får eget/na barn så blir Lilla E deras storasyster och jag tror att hon kommer att bli och vara den bästa storasyster vi någonsin kan önska, Lilla E är något alldeles speciellt.
Ordinerat: Lägenhetsvila
Jag är van vid att ha mina dagar uppbokade till max, det händer saker hela tiden och som familj har familjen Lamell/Lindberg alltid ett himla sjå med att få ihop familjepusslet, ibland känns det som om jag och David bara hinner ses i dörren på väg till någonting annat, i all hast. Som person har det alltid varit så för mig, jag får ingen ro av att vara ordinerad hemma flera eftermiddagar i veckan, det kryper i kroppen om jag inte får röra på mig och helst då, vara i stallet. Därtill är jag väl lite av en "pusher", jag vill få saker gjort direkt och jobbar mer än gärna tills dess att kroppen bränner ut sig själv. Precis vad som hände såhär lagom mitt i allt:
Det började med att jag fick problem med luftvägarna, detta har funnits med mig sedan jag var mindre och fick åka med Davids mamma (eftersom att jag och David hade oss en liten fling när jag var en sådär 15 år gammal) till vårdcentralen. Jag hade haft väldigt hög feber och därtill hostade jag som om lungorna skulle flyga med ut i varje attack. Luftvägarna hade skurit sig och jag blev snabbt ordinerad medicin för detta. Sedan dess kommer det tillbaka någon gång varje år, ett tryck över luftvägarna och så en förkylning som kan hålla i sig upp till en månad. Kronisk bronkit ville sig diagnosen säga, och det kommer och går i duster. Men nu var det inte bronkiten som skulle visa sig vara värst denna gång, utan magen som skulle ställa till det för mig.
Kanske är det för att jag är en människa som oroar mig över mycket, stressar upp mig till max och inte får ro förens jag känner att jag landat varje projekt jag åtagit mig. Ibland vill det sig så illa att jobbet följer med mig hem, att jag drömmer mardrömmar om hur saker och ting inte går i lås och hur jag inte lyckas leverera det arbete jag sett framför mig att jag ska lämna över. Självklart tar kroppen stryk av att alltid ha stressnivån upptriggad, att alltid vara beredd, jag beter mig som ett flyktdjur. Kanske är det därför magen med start under veckan som gick knöt ihop sig ordentligt. Hela kroppen krampar i takt med magens knivhugg till smärta. Jag kan inte koncentrera mig, det enda jag måste ha i fokus är att forcera bort smärtan och sluta stressa kroppen med alla tankar om saker jag kunnat göra bättre.
Så under veckan bestämde jag mig för att ordinera mig ordentligt med lägenhetsvila. När kroppen på olika sätt signalerar att den är påväg att ge upp , att den inte orkar med stressen längre, måste jag lyssna på den. Bloggen och hästlivet fick vila till förmån för min kropp och arbetet med att få mig på fötter igen. Jag fick till och med avbryta helgens arbete och åka hem, när jag väl insåg hur dumt det var att överhuvudtaget åka dit med dessa fruktansvärda smärtor.
Först nu under natten börjar smärtan avta litet och jag känner att jag är påväg, sakta men säkert. Men det är jobbigt och det är svårt att ändra på sitt sätt att leva, att inse att det man gör varje dag kanske inte är hållbart, att prioritera och tänka på sitt eget bästa. Men dem stora frågorna får vänta tills i morgon...
Det började med att jag fick problem med luftvägarna, detta har funnits med mig sedan jag var mindre och fick åka med Davids mamma (eftersom att jag och David hade oss en liten fling när jag var en sådär 15 år gammal) till vårdcentralen. Jag hade haft väldigt hög feber och därtill hostade jag som om lungorna skulle flyga med ut i varje attack. Luftvägarna hade skurit sig och jag blev snabbt ordinerad medicin för detta. Sedan dess kommer det tillbaka någon gång varje år, ett tryck över luftvägarna och så en förkylning som kan hålla i sig upp till en månad. Kronisk bronkit ville sig diagnosen säga, och det kommer och går i duster. Men nu var det inte bronkiten som skulle visa sig vara värst denna gång, utan magen som skulle ställa till det för mig.
Kanske är det för att jag är en människa som oroar mig över mycket, stressar upp mig till max och inte får ro förens jag känner att jag landat varje projekt jag åtagit mig. Ibland vill det sig så illa att jobbet följer med mig hem, att jag drömmer mardrömmar om hur saker och ting inte går i lås och hur jag inte lyckas leverera det arbete jag sett framför mig att jag ska lämna över. Självklart tar kroppen stryk av att alltid ha stressnivån upptriggad, att alltid vara beredd, jag beter mig som ett flyktdjur. Kanske är det därför magen med start under veckan som gick knöt ihop sig ordentligt. Hela kroppen krampar i takt med magens knivhugg till smärta. Jag kan inte koncentrera mig, det enda jag måste ha i fokus är att forcera bort smärtan och sluta stressa kroppen med alla tankar om saker jag kunnat göra bättre.
Så under veckan bestämde jag mig för att ordinera mig ordentligt med lägenhetsvila. När kroppen på olika sätt signalerar att den är påväg att ge upp , att den inte orkar med stressen längre, måste jag lyssna på den. Bloggen och hästlivet fick vila till förmån för min kropp och arbetet med att få mig på fötter igen. Jag fick till och med avbryta helgens arbete och åka hem, när jag väl insåg hur dumt det var att överhuvudtaget åka dit med dessa fruktansvärda smärtor.
Först nu under natten börjar smärtan avta litet och jag känner att jag är påväg, sakta men säkert. Men det är jobbigt och det är svårt att ändra på sitt sätt att leva, att inse att det man gör varje dag kanske inte är hållbart, att prioritera och tänka på sitt eget bästa. Men dem stora frågorna får vänta tills i morgon...
Weekend i Stockholm
I går efter jobbet åkte jag och David till Stockholm för en kort weekend, detta för att David vunnit biljetter till Popaganda via Heineken. Vi hade bokat hotellrum på Hotel Clarion Sign inte alltför långt från stationen och när vi väl hittat dit checkade vi in på ett rum med en fantastisk utsikt ut mot stadens innerkärna. Vi hade köpt med oss lite dricka och började förfesta smått på hotellet medans jag tog en dusch och gjorde mig i ordning.
När vi kom till festivalområdet skulle det såklart vara bökigt redan från början (jag och David lyckas aldrig utan strul från början), biljetterna visade sig vara inlästa redan och vi fick rodda allt med personalen där samt med kontaktspersonen från Heineken. Efter många om och men så mötte den trevliga och duktiga killen från Heineken upp oss och hjälpte oss med att lösa in biljetterna för att sedan ge oss en drös drinkbiljetter i var och matbiljetter. Under biljettstrulet stod vi snart i samma kö som Oskar Linnros och Lykke Li, jag förstod varken vem som var vem annat än att jag kände igen dem, men David hajjade direkt att han stod intill Linnros och gav honom beröm för spelningen (som var något utöver det vanliga) på Peace and Love i somras. Så vi var nog ganska nöjda i vilket fall med biljettstrulet, vi fick ju uppleva några stora artister på nära håll. Dock tyckte jag det var konstigt att dem inte hade en egen hall för incheckning och liknande, ovanligt!
Vi partade på och lyssnade på lite musik inne på festivalområdet för att sedan åka buss till Färgfabriken där kvällen skulle avslutas med några DJ's. Vi såg Dada Life och David med sin tur kom till och med in i deras louge så han kunde lämna lite visitkort och snacka lite med dem. Efter det så ringde jag på taxi och vi åkte tillbaks till hotellet. David beslutade sig för att avsluta kvällen på Cosmopol och jag dog i sängen direkt, helt slut efter kvällens alla aktiviteter!
När jag vaknade imorse såg jag solen gå upp över staden, det var så obeskrivligt vackert att sakta se hur natt blev dag och jag borde ha tagit en bild, men jag var fortfarande trött och halvhängig och somnade om till dess att hotellets väckningsservice ringde på rumstelefonen. In i duschen, ner till frukostbuffén, äta fort och sedan ta pendeln till Märsta för att jobba. På jobbet gick det riktigt bra i dag trots att jag var hur bakis som helst och kvällen avslutades med sushi, sömn, en snabbhandling på Ica och nu bloggande. David är i Eskilstuna så inatt får jag sova själv.
En riktigt värd helg går mot sitt slut, men vi kommer lätt att göra om det igen!
Utsikten från vårat härliga rum!
David "I'm the king of the world", inspekterar hotellets badrum.
Rummets interiör!
Innan utgång
Nyttigt bakiskäk
När vi kom till festivalområdet skulle det såklart vara bökigt redan från början (jag och David lyckas aldrig utan strul från början), biljetterna visade sig vara inlästa redan och vi fick rodda allt med personalen där samt med kontaktspersonen från Heineken. Efter många om och men så mötte den trevliga och duktiga killen från Heineken upp oss och hjälpte oss med att lösa in biljetterna för att sedan ge oss en drös drinkbiljetter i var och matbiljetter. Under biljettstrulet stod vi snart i samma kö som Oskar Linnros och Lykke Li, jag förstod varken vem som var vem annat än att jag kände igen dem, men David hajjade direkt att han stod intill Linnros och gav honom beröm för spelningen (som var något utöver det vanliga) på Peace and Love i somras. Så vi var nog ganska nöjda i vilket fall med biljettstrulet, vi fick ju uppleva några stora artister på nära håll. Dock tyckte jag det var konstigt att dem inte hade en egen hall för incheckning och liknande, ovanligt!
Vi partade på och lyssnade på lite musik inne på festivalområdet för att sedan åka buss till Färgfabriken där kvällen skulle avslutas med några DJ's. Vi såg Dada Life och David med sin tur kom till och med in i deras louge så han kunde lämna lite visitkort och snacka lite med dem. Efter det så ringde jag på taxi och vi åkte tillbaks till hotellet. David beslutade sig för att avsluta kvällen på Cosmopol och jag dog i sängen direkt, helt slut efter kvällens alla aktiviteter!
När jag vaknade imorse såg jag solen gå upp över staden, det var så obeskrivligt vackert att sakta se hur natt blev dag och jag borde ha tagit en bild, men jag var fortfarande trött och halvhängig och somnade om till dess att hotellets väckningsservice ringde på rumstelefonen. In i duschen, ner till frukostbuffén, äta fort och sedan ta pendeln till Märsta för att jobba. På jobbet gick det riktigt bra i dag trots att jag var hur bakis som helst och kvällen avslutades med sushi, sömn, en snabbhandling på Ica och nu bloggande. David är i Eskilstuna så inatt får jag sova själv.
En riktigt värd helg går mot sitt slut, men vi kommer lätt att göra om det igen!
Utsikten från vårat härliga rum!
David "I'm the king of the world", inspekterar hotellets badrum.
Rummets interiör!
Innan utgång
Nyttigt bakiskäk
Ina föredrar att vara utan cirkus...
Det har blivit mycket uteridning för mig och Ina, vilket jag tycker är jättebra. Det är klart att det inte alltid är kul att rida i halvtaskigt väder, eller i värsta fall spöregn, men jag tror att det är bra för henne att få vara ute på turer som mycket som möjligt för att miljötränas och bli stabilare som individ. Jag vet att jag har haft bra mycket mer problem med hästar som mestadels harvat runt i ridhuset, ridhuset blir en alldeles för stor trygghet för dem och då blir allting utanför väggarna potentiella hot. Senaste passet fick jag och Ina en riktig utmaning serverad.
Det var dags att rida ut som vanligt och ingenting annorlunda egentligen, förutom att Cirkus Maximum börjat skylta inför kommande föreställning över hela stan och hela vägen ut mot stallet. Precis vid vägkorsningen, där jag och Ina brukar rida över för att komma till grusvägarna, hade dem slängt upp en ordentlig skylt som berättade när cirkusen skulle komma till Knivsta. Jag red på som vanligt mot grusvägarna och fick såklart tvärstopp i korsningen. Ina såg direkt att något var annorlunda och eftersom hon är lite känslig mot starka färger och därtill i skyltformat, tog det ett tag innan vi överhuvudtaget kom förbi, och Ina var självklart spänd som en fiolsträng under passeringen. Men hon är tuff Ina, hon gör aldrig någonting dumt och litar alltid på sin ryttares omdöme.
Väl i skogen så träffade vi på både en ganska stor skåpbil och en traktor med släp, Ina tittade nyfiket, men gjorde ingenting och jag var stolt när jag red hem, det känns så tryggt att rida på en häst som verkligen är stabil trots att hon tycker att saker är läskigt, men helst skulle hon nog vilja vara utan cirkus...
Stockholm for the weekend!
Jag och mitt hjärta kommer antagligen att åka över till Stockholm på fredag för att festa och bo på hotell. Ska bli riktigt mysigt ! I morgon är det dags att boka hotell och se över hur helgen kommer att se ut :)
Hoppning med Ross!
Efter ridningen av Duke var det dags att skynda till ridskolan. När jag kom dit så insåg jag ganska snart att det var hoppning på schemat och jag som fått Ross tilldelad fick skynda mig med att göra i ordning honom. Vi började med att mjuka upp hästarna över bommar på medellinjen, skänkelvikning in, rakt över bommarna och så skänkelvikning ut på spåret igen. Ross verkar tycka hoppning är det roligaste som finns och var ganska ofokuserad under själva framridningen, därtill har han problem med att hålla galoppen och faller lätt ur när han tycker att det blir för jobbigt, så det var bara att jobba för kung och fosterland.
Krysshoppning till att börja med, jag fick hålla stadigt tempo in och skänkla på för att få ett bra skjut. Ross hoppade stort och tyckte det var riktigt skoj, jag försökte tänka på att andas och hålla ordning på ben, blick och tyglar. Sen var det dags för tvåkombination, första gången gick det bra, men så fort andra hindret gick från att vara rättuppstående till ett stigsprång blev Ross förvånad och tvärnitade. Jag hade såklart grus i huvudet och tänkte inte på att skänkla på mellan hindrena, så det var helt och hållet mitt misstag att vi fick en nit. Resten av lektionen tuffade Ross på bra och hoppade riktigt snyggt.
För mig att tänka på blir alltså att alltid vara med och känna av när tvekan uppstår för att då trycka till lite extra. 
Ross
Bilden lånad från ridskolans hemsida.
